Att borsta tänderna

Varning för känslosamt innehåll längre fram!

Varför blogga om att borsta tänderna?

Eftersom jag funderar en hel del på varför vi tar vissa saker för givet och har så svårt att ta till oss andraJ

Vi borstar tänderna i förebyggande syfte för att slippa hål i tänderna, tandvärk och tandlossning. När jag kollar upp när vi började borsta tänderna mer allmänt så togs första stegen i den riktningen redan för över hundra år sedan (1914) då det gjordes försök till obligatorisk tandborstning i skolan. I Malmö inreddes speciella tandborstningsrumJ

Men inte förrän på 60-talet slog den dagliga tandborstningen igenom i alla samhällsskikt. Det var alltså via skolan och genom att redan som barn förstå vikten av att borsta tänderna som det blev en naturlig rutin i varje svensks liv.

I mina tankar undrar jag över hur ett sunt förhållande till rörelse, flöde i kroppen och allmänt sund livsstil skulle kunna få fäste och bli en rutin. FÖREBYGGA ohälsa såväl fysiskt som    psykiskt! Hur kunskap om hur våra kroppar reagerar vid stress och vad vi behöver göra för att få återhämtning för både kropp och själ kan spridas och verkligen få fäste?

En skola där barn ska sitta stilla och lyssna länge, där idrottstimmarna blir färre, där skolmaten är prefabricerad, där vi undviker att prata om vad stress är och hur dina egna tankar skapar känslor i kroppen som får fysiska yttringar är en skola som känns väldigt gammalmodig och mossig. Att lära barn att hantera livet och dess berg-och dalbanor känns viktigt. Precis lika viktig som att lära ut studieteknik för att kunna ta åt sig kunskap (vet inte hur mycket det prioriteras i skolan heller?)

Tänk om

Tänk om våra barn fick med sig dessa rutiner redan i väldigt ung ålder. Om vi la grunden för såväl psykisk som fysisk hälsa redan där, att lära sig att ångest är ett sätt som din kropp försöker skydda dig med och att det betyder att din kropp fungerar! Precis som vi gjorde med tandborstning. Vem minns flourtanterna? Var är meditationstanterna och yogatanterna i skolan? :-D

Nu låter detta som ett kritiskt blogginlägg om skolan, det är inte meningen. Snarare att finna en väg att nå fram med ett möjligt sätt att på lång sikt komma tillrätta med det stigande antal människor som mår dåligt i dagens samhälle, något som startar med att barns naturliga förmåga att röra sig rätt, att gunga, skaka, resa sig rätt ska tvingas in i en värld med regler om stillasittande och ipads, datorer och telefoner.

Lyssna på din kropp

Jag har tidigare skrivit om vikten av att lyssna på kroppen. Jag övar fortfarande och kommer fortsätta öva så länge jag lever! I mitt fall har jag lärt mig den hårda vägen genom två perioder av utmattningssyndrom och lång återhämtning. Trots migränattacker och kort stubin och koncentrationssvårigheter förstod jag inte vad som hände. Att min kropp pratade med mig, skrek på mig att lugna ner mig. Att det räcker att vara "Good Enough" och att ingen annan  dömer mig lika hårt som jag själv gör.

Att gå under på riktigt

På nära håll fick jag se min man och mina barns far gå under. Som läkare var Sven en sådan läkare som alla vill ha. Empatisk, extremt noggrann och engagerad. Och snygg! Dessutom rolig med en extem svart humor som många gånger fick mig att gråta av skratt!

Det är nu över 15 år sedan Sven gick bort. Hans ambition att ta hand om alla patienter på bästa möjliga sätt och på rätt sätt blev för mycket för honom i den miljö som råder på våra sjukhus. Han rusade formligen in i väggen. Att han dessutom upplevde en stor skam över att inte orka gjorde att han ville dölja sitt dåliga mående för alla, både på jobbet och bland vänner.

Han kämpade hårt för att återfå fotfästet och energin. För sin egen skull och för vår skull. Förlitade sig på att mediciner skulle hjälpa honom, gick i terapi men kom inte på fötter. Det finns inget som tyder på att han tog sitt liv, men i min värld blev det ett långdraget, ofrivilligt självmord. Hans kropp gav upp och orkade inte längre. Och det smärtar mig så oerhört. Det känns onödigt och fortfarande ofattbart att han inte finns bland oss.

Om jag hade vetat

Om jag hade vetat vad jag vet idag, om jag inte själv hade kämpat emot min kropp och dess signaler, om jag bara hade kunnat hjälpa honom. Om.

När jag ser människor i min omgivning kämpa och när de logiskt sett inser att det är ohållbart att fortsätta som de gör men ändå fortsätter. När kloka, underbara människor vägrar att lyssna på sin kropp. När vad omgivningen ska tycka är viktigare än hur de mår (?) så undrar jag om detta måste läras av egen erfarenhet? Eller hade det räckt att lära sig "borsta tänderna"?

Detta blogginlägg blev inte alls som jag hade tänkt:-) Det blev utlämnande, känslosamt och just nu sitter jag med tårarna rinnande. OM det kan hjälpa till att öppna några ögon så vore det helt underbart. Om inte så blev det en stunds terapi för mig själv.

Jag önskar dig allt gott och en skön vecka, stor Yogahug från Petra